*    Atlantispartiet.

                            Demokrati skall baseras på fakta och vetenskap.

 Varför har Sverige så stor invandring?

Samtliga svenska riksdagspartier står bakom den relativt andra länder mycket stora invandringen. Sverigedemokraterna är med sin politik och rekrytering kontraproduktiva för all seriös invandringsdebatt. 

Motiv.

Det humantitära och ädla motivet samt solidariteten kan vi helt räkna bort i sammanhanget. Förutsättningarna att hjälpa hundrafalt fler via hjälporganisationer, UNHCR och på andra sätt är otvistig. Relativt andra EU-länder har Sverige fyllt flyktingansvaret för århundranden framöver. Motiven finns således internt svenska politiska och ekonomiska intressen. Någon enkel, ensidig gemensam förklaring finns inte men det är uppenbart att intressena är så starka att en vetenskaplig oberoende analys av såväl kostnader, alternativ nytta, andra konsekvenser etc inte ges något utrymme. 

1: Historiska.

1:1 Baltutlämningen för att dölja nazistsamarbete.

 

Baltutlämningen 1945 till 1946 skedde på sovjetiska påtryckningar och genomdrevs av de svenska socialdemokraterna. En utlämning som stred mot Haag-konventionen för neutrala länder. Kravet från Sovjetunionen, med stöd av de västallierade, var att Sverige skulle uppfylla de tyska kapitulationsvillkoren. Utifrån utgångspunkten tysk lydstat  var kraven på Sverige inte i strid mot Haag-konventionen. Däremot ett klart besked från Sovjetunionen och de västallierade att Sverige betraktas som en tysk allierad. Sverige och samlingsregeringen hade ett mycket komprometterande politiskt och ekonomiskt samarbete och nytta av nazisterna. 

Ernst Wigfors (S) skötte sin egen politiska profil som nazistkritisk med han i hemlighet stödde han affärsrelationern med dem till britternas stora irritation. http://www.dn.se/debatt/hemlig-svensk-kredit-till-hitlers-tyskland/ 

Sveriges permittenttrafik är ett känt samarbete med nazityskland men långt ifrån det mest komprometterande. Känt därför att det runt om i Sverige transporterades tyska soldater och vapen som var omöjliga att dölja för allmänheten. 

Axel Wenner-Gren var före och under krigsårens Sveriges ledande industrimagnat med mycket nära relationer med den tyska politiska och ekonomiska eliten. Under kriget blev hans tillgångar frysta och av britterna förvisad från Bahamas 1942 dit han tagit sin tillflykt. Han bosatte sig då i Mexico.

1:2 Rasismen.

1942 var tyskarna och nazisterna som mest framgångsrika i kriget. Wannseekonferensen var en konferens mellan representanter för NSDAP och SS och som ägde rum den 20 januari 1942 i Wannsee, en förort till Berlin. Konferensen hade sammankallats och leddes av SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich, chef för Nazitysklands säkerhetsministerium, Reichssicherheitshauptamt, och riksprotektor i Böhmen-Mähren. Heydrich ville informera de närvarande att han av riksmarskalk Hermann Göring i juli 1941 hade givits i uppdrag att leda och genomföra "den slutgiltiga lösningen av judefrågan". Heydrich ämnade därtill vinnlägga sig om de berörda ministeriernas och polisenheternas samtycke och samverkan i genomförandet av den fysiska utrotningen av den judiska befolkningen i Europa. Den 29:e September samma år, alltså 1942, gav regeringen socialstyrelsen i uppdrag att registera stammen av tattare och zigenare eller med dagens skrivning inledde Sverige en omfattande registrering av alla resande. Initiativet kom från socialminister Gustav Möller och statssekreterare Tage Erlander. Målet sades i en tidningsartikel vara att lägga en grund för radikala åtgärder mot detta ”bottenskikt i den svenska folkmassan”.  Om en tysk invasion gjorts, som då var mycket sannolik , hade nazisterna, med socialdemokraternas och övriga partier i samlingsregeringen hjälpande förberedelser, rensat Sverige på romer. Vid tidpunkten var Tyskland på höjden av sin militära framgång. När utredningen var klar 1944 hade man fastställt Västra Frölunda till Sveriges tattarcentrum. ( Länkar till dokumenten som styrker uppgifterna fanns tidigare på wikipedia och Tage Erlanders biografi. Dessa länkar och beskrivningar är nu borttagna av någon med intresse att förfalska den historien.)  

Så här ser nutida historieförfalskning ut: 

Skrivningen i Wikepedia har nu ändrats till: 1942 inleddes en registrering av ”tattare” på initiativ från socialminister Gustav Möller och statssekreterare Tage Erlander. Anledningen var att genom detta kunna sätta in sociala åtgärder. Det visade sig att de flesta fanns i Värmlands och Jönköpings län men den högsta frekvensen fanns i Västra Frölunda som betecknades som "Sveriges tattarcentrum". (Utredningens sammanfattning 1944). Såtillvida sociala åtgärder innefattar tvångssterilisering och andra åtgärder nationellt samt överlämnande av tattare till naziternas avlivningar så är påståendet är Erlanders biografi riktig. Erlander satt som svensk statsminister från Oktober 1946 till Oktober 1969 och att gå emot hans syn på tattare var således lika politiskt omöjligt som det är idag att stödja den. Regeringens tillsatta Kommission mot antiziganism primära uppdrag är att dölja historian och skylla den på andra. Den producerade vitboken om kränkning av romer under 1900-talet dolda all inblandning av svensk politisk topp. Kommisionen har nu av regeringen fått i uppdrag att utifrån den göra en skollärobok för att alla generationer framåt kunna dölja att Sverige under samma period leddes av politiska företrädare som förordade en utrotning av svenska zigenare. I rentvättandet av sin egen skuld ingår att hitta andra syndabockar. Malmöpolisen utgör nu måltavlan och journalister och media tävlar om att vara toleranta. Dennna historiska verklighet har påtalats för Public Service men journalisterna ser ingen karriär i att kritisera politisk makt varför symbiosen sammanfaller i kritik av enskilda och tjänstemän. Nu är malmöpolisen den måltavla man utsett för att dölja sina egna historiska gärningar och man kastar sten i glashus. Gör gärna en skolbok med Erlanders och regeringens syn på tattare så blir förståelsen bättre varför diskrimineringen även fanns hos media, myndigheter och allmänhet.

Malmöpolisen har meddelats och hänvisats till denna sida med budskapet: Vägra alla erkännanden och ursäkter intill dess journalisterna börjar berätta den sanna historian!

1:3 Censuren.

Trots allt! var en svensk antinazistisk tidning som utgavs 1939–1945 under Ture Nermans redaktörskap. Tidningen kom ut en gång i veckan.[1] Namnet till tidningen hade Nerman lånat från Karl Liebknechts text Trotz Alledem! Tidningen fördömde skarpt fascismen i Italien och nazismen i Tyskland, men tog också upp kampen mot den nazistiska rörelsen i Sverige.

Trots Allt! ansågs av den svenska samlingsregeringen bryta mot neutraliteten. I november 1939 åtalades Ture Nerman med anledning av en artikel med rubriken "Hitlers Helvetesmaskin" - på justitieminister K.G. Westmans initiativ - "för smädelse av främmande makt", varefter han av en åtalsjury ansågs skyldig och dömdes till tre månaders fängelse; Nerman friades dock i tre liknande mål. I början av 1940 antogs en lag om transportförbud vilket innebar att tidningen 1940-1941 förbjöds att distribueras i Sverige via statliga järnvägar och vägar.

Göteborgs Handels och Sjöfartstidning:

Sin historiska ryktbarhet har Segerstedt främst erhållit som en av de mest konsekventa svenska kritikerna av den tyska nazistregimen. Hans artikel från den 3 februari 1933, som avslutades med orden ”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning” föranledde den tyske riksministern Hermann Göring att redan efter några dagar, skicka ett hotfullt genmäle till GHT. 

Det förefaller, som herr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket” (GHT 1933-02-08), svarade Segerstedt i en ledare, där han än starkare underströk sitt avståndstagande från Hitler: ”Den som har ögon att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland”.

Återkommande propåer och kampanjer från den 1939 bildade samlingsregeringen och enskilda statsråd om att Segerstedt borde upphöra med den ”antityska” linjen blev resultatlösa. 1940 kritiserade Segerstedt å sin sida regeringens undfallenhet gentemot Nazityskland och transiteringstrafiken genom Sverige, något som resulterade i att regeringen beslutade konfiskera tre nummer av GHT. Den 7 oktober 1940, efter kritik mot ÖB Olof Thörnells mottagande av storkorset av Tyska örnens orden ur prinsen av Wieds hand och med ett ordensbrev undertecknat av Adolf Hitler själv och kontrasignerat av Joachim von Ribbentrop, kom nästa konfiskation. Ungefär samtidigt kallades Segerstedt upp till kung Gustaf V för att av monarken motta ytterligare förmaningar. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning konfiskerades sammanlagt åtta gånger under kriget. Trots detta undgick den ansvarige utgivaren Torgny Segerstedt tryckfrihetsåtal. 
Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som justitieminister Karl Gustaf Westman genomdrev under kriget. Han har ansetts vara en av de mest betydande antinazistiska publicisterna under andra världskriget; vissa av hans artiklar lästes upp i engelsk radio samma dag som de publicerats och i Norge betraktades han som en folkhjälte.

1:4 Lågstatus.

I de diplomatiska korriodorerna är svenskarna lågstatus och där man köper sig status med att ta på sig ett mycket större ansvar än de som en gång deltog i kriget mot nazismen. Till skillnad från andra länder så har Sverige inte gjort upp med sitt samröre. Samlingsregeringens partier Socialdemokraterna, Högern, Folkpartiet, och Bondeförbundet är fortfarande politiska dominanter med intresse av att dölja sitt samröre. Ekonomiska intressen och kungahuset var protyska där kronprins Gustav Adolf i giftermålet med Louise Mountbatten var minst protysk. Sonen och namnen, Gustav Adolf, vår kungs far, var gift med tyskan Sibylla. Han umgicks bland annat med Hitler och nazieliten på hedersläktaren under OS 1936. Ekonomiskt innebar kriget en rejäl hävstång för Sverige som oskadda kunde profitera på övriga länders olyckor. Genom en hög nivå på invandringen hindrar man omvärldens kritik. Svensk intern kritik döljs genom att på den internationella scenen hela tiden vara bäst i klassen. Sveriges stora internationella ansvar för flyktingar ett ekonomiskt och moraliskt eftergift för att Sverige agerade med nazisterna och deras stora gillande.      ( Se även diplomatmorden nedan.)

2: Fastighetspriserna.

Såväl vänstersidan som högersidan har stora intressen i sina egna väljargrupper som gynnas av en befolkningsökning. Socialdemokraterna har byggbranschen och dess medlemmar. Alla fastighetsägare får en förmögenhetstillväxt med  ökad efterfrågan och prisökningar. I praktiken är det en gigantisk förmögenhetsomflyttning från unga till äldre. Bland egnahemsägare och fastighetsbolag har främst moderater stora väljargrupper som tjänar på ökade fastighetspriser. De stora förlorarna är de unga som saknar egen bostad och skall etablera sig. Saknar dessutom föräldrarna egen fastighet får dessa aldrig ta del av förmögenhetstillväxten. En generationsvis bestående skillnad mellan kapitalstarka och kapitalssvaga grupper är uppenbart en konsekvens. En tydligare samhällsgruppering som gynnar särintressen såväl bland moderater som socialdemokrater.

 

3: Efterfrågan.

 

Med en befolkningstillväxt tror politikerna att även efterfrågan på varor och tjänster ökar. Det enda man kan vara säker på är att efterfrågan på offentliga tjänster och lokalbehov ökar. Offentliga behov ökar mycket mera för invandrare än i proportion till övrig befolkning. Den efterfrågan betalas via beskattning och ökar den offentliga andelen av ekonomin på bekostnad av den privata.  Eftersom en stor dominans av politikerna, om de någonsin arbetat, har sitt ursprung i det offentliga så ser de en expansion inom det offentliga som ett positivt jobbskapande. En idealisk stat för dessa kan jämföras med en nästan 100 % offentlighet representerat av t. ex Kuba.

4: Svenskt Näringsliv.

Invandringen inom Svensk Näringsliv talar man inte alls om. Där används istället begreppet Volymfrågan. Det är också den mest adekvata beskrivningen på svensk invandring och invandringspolitik. Genom att successivt korrigera och anpassa lagstiftningen till en volym som Svenskt Näringsliv mest anser gynnar deras verksamheter. Att anpassa inflödet till lagom stor invandring är vad begreppet volymfrågan innebär. Volymfrågan förklarar således varför vi väljer en oerhört ineffektiv hjälp i Sverige istället för en för att ge gruppen human hjälp genom UNHCR.

5: Egen politisk profilering.

 

För att åtnjuta makt är omtanken om andra och helst väldigt utsatta en oklanderig politisk språngbräda. Att värna fattiga, prostituerade, djur, flyktingar och alla som på något vis kan utpekas som utsatta är ett väl beprövat sätt för att komma åt makt, inflytande, höga löner, förmåner och guldkantade pensioner. Genom att predika att alla andra medborgare på olika sätt skall vara mera generösa och solidariska så blir man en ekonomiskt och profilmässigt stor personlig vinnare. Att avslöja de verkliga kostnaderna för invandringen, som av dessa oftast förklarars som lönsam, kommer för dessa innebära personliga förtrondekatastrofer.

6: Maktimport.

 

Som beskrivits så är de kapitalistiska intressena för en invandring logiska. Det ger lönepress för företag och organisationer och samtidigt större efterfrågan och dyrare bostäder. I mitten av 70-talet satte därför LO  och S stopp för arbetskraftsinvandring med möjlighet att enbart ta in flyktingar. Den invandringspolitik som drivs av vänstersidan är därför obegriplig ur deras intressen och än mer obegriplig att de lyckats få stöd för den. Frågan är således om det är en form av långsiktig import av vänstersympatisörer för att fortsatt få behålla makten. De synes vara beredda att överföra kostnaden på skattekollektivet samtidigt som deras egna väljargruppen får sämre löner och dyrare bostäder. Allt för ett fortsatt politiskt stöd. 

Diplomatmorden.

        

Hur Sverige och dess regering betraktas i de diplomatiska korriodorerna har sin historiska koppling till andra världskriget där Sverige med sin protyska hållning betraktas som en nazismens medlöpare som bland annat irriterade och innebar att Churchill hyste stort agg till Sverige och svenskarna. Raoul Wallenberg var från det "neutrala" Sverige och kunde på ett unikt sätt resa inom de Tysklandsstyrda områdena. Att den amerikanska organisationen War Refugee Board vände sig till Sverige för att kunna agera till gagn för ungerska judar var således ett pragmatiskt sätt att utnyttja svenska goda relationer med nazisterna för att rädda så många som möjligt av dem som nazisterna ville utplåna. För de sovjeter som förlorat mellan 25 och 30 miljoner medborgare var, oavsett Wallenbergs gärningar, enbart det faktum att han fritt kunnat röra sig inom tyskdominerade områden och förhandla med nazisterna, ett tillräckligt argument för en avrättning. Den svenska ambassadören, blev enligt de senaste uppgifterna, i personligt möte och efter spekulationer om Wallenbergs öde, av Stalin besvarad att han skulle ta sig an Wallenberg-saken. Det tolkas idag som en indirekt likvideringsorder vilket mot bakgrund av Sovjetisk och Stalins syn på Sverige är det ett sannolikt och logiskt utfall.  

Folke Bernadotte var av kunglig börd där svenska kungahuset som hade en protysk hållning under hela kriget. Även han därför en idealisk person att anlita för räddningsaktioner inom det hårt trängda tyska riket. Uppdraget var att rädda danska och norska politiska fångar ur koncentrationslägren och förutsatte direkta samtal och överenskommelser med Heinrich Himmler. Räddningsaktionen har kritiserats för att scandinaver prioriterades före judiska fångar. 1948 mördades Folke Bernadotte i Israel av Sternligan. En av förgrundsfigurerna i attentatet var Yitzhak Shamir, som under tiden för mordet var en av Sternligans högsta ledare och som blev Israels premiärminister 1983–1984 och 1986–1992. År 1980 instiftade israeliska regeringen, under ledning av den tidigare Irgun-ledaren Menachem Begin, ett militärt dekorationsband döpt efter terrorgruppen, vilket ges till medlemmar av Lehi, ( Sternligans officielle namn.) , som anses ha bidragit till den israeliska statens grundande.

Dag Hammarsköld, FN:s generalsekreterare fram till han omkom i en flygkrasch 1961. Hösten 1960 tilltog kritiken mot Hammarsköld och Nikita Chrusjtjov krävde i generalförsamlingen att generalsekreteraren skulle bytas ut mot en trojka, detta då han menade att Hammarskjöld "missbrukat rättvisans principer" i Kongo. Hösten därpå gick det så långt som till en förtroendeomröstning där Hammarskjöld fick ett oerhört stöd, med 83 stater för honom. Några länder i västblocket röstade dock blankt, då de ansåg att Hammarskjöld svikit dem, och några länder i östblocket röstade emot honom. Därmed hade dock samtidigt Chrusjtjov lyckats splittra FN, eftersom Hammarskjölds stöd minskat sedan omvalet. Han hotade amerikanska och brittiska,  politiska och ekonomiska intressen. Amerikanska underrättelsetjänsten NSA har dokument om Dag Hammarskölds död som man vägrar lämna ut. Dag Hammarsköld var en svensk diplomat som utmanade FN:s säkerhetsråd som består av andra världskrigets segrarmakter. I deras ögon en protysk som moraliserade över dem som med enorma egna uppoffringar besegrat nazisterna. Sannolikheten för en naturlig död var mångdubbelt förbrukat. FN:s nuvarande generalsekreterare Ban Ki-Moon vill utreda Hammarskölds död. Svenska UD tänker av förståeliga skäl inte hjälpa till utan den officiella hållningen är att det är FN:s uppgift. Säkerhetsrådets ständiga medlemmar, andra världskrigets segrarmakter, kommer således snart att tysta Ban Ki-Moon och det handlar sedan bara om att hitta en bra reträttväg för att förklara bort hans strävanden. 

 

 Tillbaka till start 

carlfestin@hotmail.com